Suttit och inspirerats av diverse aktiveringsvideos och ”julkalenderträning” som cirkulerat i det senaste.
Igår köpte jag för ovanlighetens skull grisöron till hundarna (lufttorkade från Pondus, köpt hos TopDog 
) och bestämde mig för att hundarna skulle få jobba lite för dom på köpet. Så jag vek in grisöronen i en kökshandduk.
Ja, det kan verka simpelt. Jag har dock både pysslat med alldeles för lite sådana här övningar de senaste åren och hundarna får väldigt sällan såna här smarriga ben. Så de smått suspekt/nyfikna reaktionerna var väntade, likaså de frågande minerna jag fick av att ställa fram kökshandduken framför dem. 
Snabbvideo föreställande mina 3 väldigt olika hundar..
Elton fick det lite för svårt då jag först satte kökshandduken på en matta med mycket löptiksdoft… Böt då plats, men han hade redan hunnit stänga av lite. Han luktade mest bara lite nyfiket och ville helst av allt gå och leta efter löpdamen. Så jag gjorde det lite enklare med en mindre vikning över, då slog han på nyfikenheten och började jobba för att få fram örat, som var väldigt spännande!
Chino, är en hund med väldigt lite ”egen drift”, som är väldigt ”förarberoende/förarvek”. Han luktade nyfiket och sökte sedan bekräftelse och kontakt med mig i väntan på att jag skulle bekräfta honom och ge honom gottan där under. Hur länge jag än försökte vänta ut honom så satt han bara och psykade mig med ögonkontakt.
Till sist visade jag honom vad som var där i och sen vek jag in den på nytt med en lite mindre vikning. Då fick han ny motivation och visade nytt intresse att jobba för det. När han sedan fått fram örat så visade han en stor osäkerhet för om han fick ta den. Han blir ofta låg av pepp och han har väldigt svårt att greppa saker man uppmanar honom om.
Jag löste det med att dra handduken ifrån honom så att han fick jaga efter örat lite.
Leona blev väldigt distraherad av Chino som låg och tuggade på sitt grisöra, så det tog en stund innan hon fattade att hon skulle få jobba för ett eget. När hon väl började lukta på handduken och kopplade på arbetshjärnan så tyckte hon att det var toppenkul och fick fram örat betydligt lättare än dom andra. Örat var förstås lite konstigt. Hon har aldrig ätit grisöron förut. Hon blev dock väldigt nöjd efter närmare inspektion!
Hundarna låg sedan länge nöjda och tuggade. 
Ännu finns det förstås även mycket kvar!
